2015 – året för min läsrehabilitering

Nytt år och nya utmaningar. Fast det här är egentligen inte en ny utmaning, utan en stående sådan. Att läsa mycket, gärna 100 böcker. Förra året läste jag inte mycket alls, något som nästan är traumatiskt för en läsare. Därför känner jag att jag behöver rehabilitera min läsning. Men först lite reflektion kring det som varit. Hur kommer det sig att en läsare kommer av sig?

Under årens lopp har jag insett att kontakten med språket går hand i hand med hur jag mår. Länge var det så att jag kunde uttrycka känslor bara i skrift. Små texter till min skrivbordslåda för att bearbeta eller kanske i någon undanskymd vrå på nätet. Sida vid sida med det ett akademiskt eller yrkesmässigt skrivande, torrt och strukturerat. Samtidigt är sådant tryggt. Jag har alltid varit stolt över att kunna skriva utan att behöva skämmas över resultatet. Men för många år sedan nu var det som om mitt språk tog slut. Det fanns så mycket inuti som jag inte orkade ta tag i och sätta ord på, något som sedan spillde över på annat skrivande också. Alla har vi våra toppar och dalar. När jag kravlade mig upp en dag så hade språket blivit kvar någonstans nere på botten och jag orkade helt enkelt inte hämta det. Idag finns där en tröskel i varje text, oavsett vad det är. Det ekar värdelös värdelös värdelös där någonstans i bakhuvudet och en del av fokus hamnar på att inte lyssna.

Nåväl, det här har inte påverkat mitt läsande. Ja inte negativt. Jag har säkert läst för att slippa tänka på annat ibland. Vilket i sig nog inte alltid är hälsosamt, samtidigt som det går att bekämpa ångest på mer destruktiva sätt. Eller inte bekämpa den alls. Låt oss konstatera att läsning är ett av mina sundare livsval. Men 2014 blev året då jag kände att läsning fick en tröskel. Jag tappade fokus, fick svårt att komma igenom en bok. Och då finns det där – värdelös värdelös värdelös. Om du inte ens kan konsumera, vad kan du då?

Nu är det såklart så att jag vet att det här inte är sant. Problemet är att ångestkänslor inte har något med verkligheten att göra. Det är som ett filter som ligger på, mer eller mindre alltid och som det bara är att förhålla sig till. Såklart blir man lite knäpp av att det snurrar ett spår med värdelös värdelös värdelös och ett med strunt strunt strunt i huvudet hela tiden. Att röra sig i zoner där det här surret blir starkt tär på krafterna och när läsning hamnade på fel sida blev det tärande istället för givande. Nu råkar jag dock tycka om att läsa så det är dags att släpa bort läsning från jobbighetszonen. Spoiler: Jag har tjuvstartat och det är därför jag orkar skriva om det.

Det här var bara en alldeles för personlig och lång bakgrund, det finns andra mer konkreta skäl till att jag läst mindre också. Men när jag reflekterat märker jag att allting hör ihop och att kärnan är ångestsurret. Det blir för jobbigt att läsa och lättare att fokusera på annat. Grejer som tagit fokus från läsandet av böcker är t.ex. läsande av kortare texter (vi har för många bra tidskrifter hemma), youtubekanaler, TV-spel och podcaster. Behöver jag nämna att jag blev med smartphone? Tidigare har jag läst mycket parallellt och haft en bok liggande överallt. En bok jag läser för tillfället plus väskbok, toabok, bok under kudden och en ljudbok till disken. Det blev smartphone i väskan, tidskrifter på toan och bok under kudden som jag bara somnar i hela tiden. Och väldigt väldigt svårt att hitta en bok jag faktiskt känner att jag aktivt läser för tillfället.

Nu går jag in i 2015 med några konkreta punkter kring läsning: en rolig läslista, en bok- och filmklubb med sambon, en nobelprisbokcirkel på nätet och en större medvetenhet kring min egen läsning. Både sänka trösklar och jobba på att kliva över dem.

Annonser

Feministisk litteraturkanon

feministisklitteraturkanon

I torsdags åkte jag upp till Stockholm för att vara med och ta fram en feministisk litteraturkanon. Vi hade en gedigen lista med nomineringar att utgå ifrån och alla hade även med sig sina egna favoriter och måsten. Att begränsa det hela till 50 verk var inte det lättaste men lyckades tillslut. Den 8 mars kommer Hanna Lager på Feministbiblioteket att avslöja ett första smakprov av listan vi kom fram till!

Det här med kanon är såklart en knepig avvägning. Jag ser på kanon som ett sätt att börja ett samtal. Genom läsande av en kanon får man upp ögonen för vad som är viktigt, för tankar, tematik och mycket mycket mer. Det är en grund att stå på. Samtidigt ser man också vad som saknas. Det är de luckorna som gör samtalet intressant och utvecklande! Jag hoppas att den feministiska litteraturkanon vi satte kommer att generera ett otal ”men varför är inte det här med?” och ”ni har ju glömt det här!”. Jag är alltid ute efter att bredda mitt läsande, reflektera och lära mig nytt. Kanon och debatt kring densamma är ett fantastiskt redskap för just det.

Avslutningsvis måste jag säga att den litterära diskussionen vi förde i juryn när vi spikade listan var en av de mest roliga och givande jag någonsin haft! En riktig energikick som jag kommer leva länge på! Och jag har med mig så otroligt många lästips är jag knappt vet var jag ska börja.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tomheten efter ett enormt läsprojekt

Det har varit väldigt tyst på bloggen. Skälet är att jag grävt ner mig i George R. R. Martins A Song of Ice and Fire-serie och helt enkelt inte vetat hur jag ska blogga om det. Nu 5000 sidor senare känner jag en enorm tomhet. Här har jag grävt ner mig i Westeros med alla dess karaktärer och politiska intriger i nästan exakt två månader. Och nu är det slut – tills nästa del är här… eller säsong 3 av A Game of Thrones kör igång om en månad. Jag är vilsen.

Nu har jag ju inte myriader av läsare – men vill ändå ställa frågor: Har du någon gång känt en liknande tomhet efter att ha läst ut en bok? En saknad efter den värld du dragits in i? Vad var det du läste i så fall? Känns som frågor som kan generera en finfin läslista!

Goda nyheter (för mig själv) är att jag klurat ut hur jag ska blogga om bokserien. Så snart kommer här rassla in bloggposter.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Vintrig tematrio

Lyran frågar efter tre böcker som utspelar sig under vintern. Jag tänker såklart direkt på:

1) Trollvinter av Tove Jansson. Som vi alla vet går mumintroll i ide över vintern. Men i Trollvinter händer det som aldrig hänt förut och Mumintrollet vaknar till en bekant men samtidigt helt främmande värld. I mitt tycke en väldigt charmerande uppväxtroman där hjälten brottas med ensamhet och otrygghet men kommer ut starkare och mer komplett ur sin prövning. Andra kallar det en barnbok.

2) Serien A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin, vilken råkar vara mitt nuvarande läsprojekt. Här fungerar vintern som en viktig metafor, men eftersom jag är mitt i bok nummer tre är det faktiskt bara höst ännu. Årstiderna i Westeros varierar i längd och man har just upplevt den längsta sommaren någonsin. Men det sägs även att efter en lång sommar kommer en minst lika lång och hård vinter. Familjen Starks valspråk ”Winter is coming” är både fakta och symbol, det gäller att alltid vara redo att tackla vintern, kylan, mörkret och ondskan. Utan att spoila för mycket kan vi säga att åtminstone i mitten av bok tre är Westeros inte redo för vintern, och det verkar bara bli värre och värre. Fast det är ju sådär med symbolik, även om årstiden är höst har både människors agerande och yttre hot fört kungadömet djupt in i vintern redan.

3) The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin utspelas på planeten Winter. Romanen är en feministisk science fictionklassiker – och en välförtjänt sådan. En ”antropolog” och samtidigt ombud från myndigheten som organiserar alla kända världar kommer till isplaneten för att studera denna och dess folk. Utmärkande är ett samhälle där kön inte existerar som organiserande kategori och människor är både män och kvinnor under sin livstid.

Det kalla temat till trots rekommenderar jag alla dessa verk varmt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1. [bubble] av Anders de la Motte

Årets första bok blev [bubble] av Anders de la Motte. Det var nämligen den ljudbok som snurrade i bilen från och till på julens resa mellan mina båda länder. Boken är nummer tre i en serie ([geim] och [buzz] heter de andra delarna) och man behöver ha läst de andra för att hänga med.

De första böckerna var en del av den aldrig sinande bokströmmen som går från svärmor i Lund hit till oss i Malmö. Min första reaktion var att språket var oerhört forcerat samtidigt som det var deckare som stack ut genom sitt ämne. Författaren har bakgrund inom it-säkerhet och polis och har lyckats att överföra sin kunskap till riktigt spännande böcker. Det forcerade språket kommer av att böckerna hela tiden växlar mellan två perspektiv där den karaktär som skildras även beskrivs genom sitt språk. En av huvudpersonerna – HP – uttrycker sig på slang och svengelska, något som jag inte tyckte flöt på i [geim] men man kanske vänjer sig eller så är det mindre markant i de efterföljande delarna. Jag var osäker på om uppläsningen i [bubble] skulle vara något jag orkade lyssna till just på grund av språket (herregud – stockholmska!), men det fungerade väldigt bra. (Även om både jag och sambon spontanskrattade när uppläsaren Mattias Linderoth skulle låta som man gör när man skjuts med el-pistol.) Ibland tappade jag dock bort mig när perspektivet växlade även om uppläsaren i knepiga växlingar tog en extra lång paus. Utmärkande för alla delar är snabbt tempo och ett otal överraskningar och tvära kast – ibland saknade jag att kunna bläddra tillbaka lite och läsa om.

I [bubble] är centrala teman övervakning, integritet och (digital) information samtidigt som vi får veta mer om Spelet och det planeras prinsessbröllop. Hur paranoid är egentligen HP? Eller är allt han upplevt verkligen sant och Spelet lika med verkligheten? Vem är SpelLedaren och i hur hög grad styr han samhället? Det jag speciellt uppskattar är att HP ställs inför människor hans agerande i tidigare böcker drabbat och att han behöver reflektera över sitt handlande. Många av de sanningar som presenterats i tidigare delar får i [bubble] nya och i sin kontext trovärdiga förklaringar, ett kul berättargrepp. de la Motte lyckas nysta upp de många trådarna i berättelsen… de flesta i varje fall. Om någon kan förklara episoden med ormarna och varför de var signifikanta skulle jag vara oändligt tacksam!

Sammanfattningsvis: [bubble] är en värdig avslutning på trilogin och fungerar fint som ljudbok, även om man gärna hade velat bläddra tillbaka en aning ibland. Den höll oss vakna i bilen, precis som det var tänkt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om [bubble], Anders de la Motte, böcker, deckare.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Bubble av Anders De La Motte.

Läsutmaning – Lise Nörgaard

Bloggen är nystartad och jag har redan skrivångest! I grunden handlar det om att jag inte kan bestämma mig för form och ambitionsnivå på bloggtexterna om de 100 böckerna. Det ligger två lästa böcker och väntar på att behandlas. För att inte helt komma av mig passar jag på att presentera en läsutmaning. Jag utmanade nämligen min vän Hanna, att ge en av mina favoritförfattare Monika Fagerholm en andra chans (efter Amerikanska flickan). Jag väntar med spänning på hur det ska gå när Hanna läser Underbara kvinnor vid vatten.

Hannas motutmaning är att läsa Lise Nørgaard och hon föreslår Volmer eller Sommargästerna. Vi får se vilken jag hittar på biblioteket. Vi gav varandra fram till 1 april att klara av utmaningen.

Nu var det 2013

Nu är det allt dags att ta tag i bloggen då vi är långt inne i vecka 1. Tystnaden har sina naturliga skäl då jag ännu är på resande fot och övernattningsväskan flitigt förberetts för småresor i Nyland. Ljudboken Bubble har snurrat i bilen och julklappsboken A Game of Thrones är halvläst. Jag har mest småfilat på bloggen och försökt sätta mig in i wordpressvärlden. Vi får se vilket alster som blir nummer 1 av 100.

Jag passar på att delta i en tematrio för att tystnaden inte ska vara ekande. Lyran efterfrågar tre bokrelaterade löften eller planer för 2013. Då själva bloggen är ett litterärt nyårslöfte blir det egentligen fyra stycken för min del:

1) Att vara mer aktiv med bookcrossing. Bloggnamnet fem bokhyllor kunde utökas med ”…och en miljon bokhögar som inte ryms i endast fem bokhyllor”. Jag försöker att inte äga för mycket böcker utan ge böcker nya hem på olika sätt. I år måste jag bli lite bättre på att göra just det.

2) Att läsa mer på finska, mitt andraspråk. Jag tänker mig att jag ska sätta mig in lite mer i de finska klassikerna samt även läsa något mer samtida av någon eller några finska författare.

3) Att läsa fem böcker som ligger djupt ner i min att-läsa-hög. Den finns dokumenterad här och är enligt sidans räknare läst till 78 %. Dock växer listan konstant. Jag tänker mig att olästa böcker från de fem första sidorna är sådana som verkligen förtjänar att äntligen få sin chans att läsas. Alternativt att jag kombinerar med ett annat dåligt lässamvete och läser nobelpristagare som står och dammar.

Samtidigt lovar jag att inte glömma bort att läsning är ett nöje och inte ett ok. Så om något av löftena börjar kännas tradigt kommer det att överges.

År 2012 i backspegeln

År 2012 fick jag uppleva 101 böcker. Eftersom jag har en släng av listomani finns de naturligtvis dokumenterade. Några trender från läsåret 2012 visar sig såklart genast:

 

  • 2012 var jag inte alls så pretentiös som jag gärna framställer mig. Många deckare, thrillers, barnböcker och fantasyromaner slank ner. Man kan hävda att många av dem egentligen är att klassa som klassiker – men vem är det man i så fall försöker lura?

 

  • 2012 läste jag äntligen ut intertexternas intertext Bibeln.

 

  • 2012 gjordes en del längre bilresor – och ljudböcker konsumerades då flitigt. Vi konstaterade då att i bilen måste man lyssna på deckare, mer komplicerad handling är trafikfarlig eller omöjlig att hänga med i.

 

  • 2012 resulterade hemmabokklubben (där sambon och jag ger varandra böcker ur våra respektive bokhyllor som vi tror den andra kommer uppskatta med aldrig självmant läsa) i att jag ålades att läsa Gone, baby, gone av Dennis Lehane och i den vevan under några veckor knarkade vidare på andra deckare i samma serie.

 

  • 2012 jobbade jag vidare på att läsa alla Maria Langs deckare. Eftersom projektet varit mer eller mindre kronologiskt har det varit hennes senare produktion som konsumerats och jag skulle inte rekommendera den i annat fall än om man nu som jag vill läsa alla hennes deckare.

 

  • 2012 var året jag på allvar började utforska genren serier/grafiska romaner.

 

  • 2012 är Terry Pratchett, Neil Gaiman och Monika Fagerholm fortfarande några av mina favoriter. Doris Lessing och Toni Morrison är de nobelpristagare som jag återkommer till gång på gång.

 

  • 2012 vad den mest otippade boken jag läste och uppskattade Fotbollens bästa sidor (samlade krönikor från fotbollsmagasinet Offside). Till saken hör att jag inte är ett skvatt intresserad av fotboll.

 

  • 2012 kunde jag ha överlevt utan att läsa Dashiell Hammet, Raymond Chandler samt Haruki Murakamis Sputnik älskade. Men nu är vi tillbaka på listomanin, så det var tvunget.

Tjuvstarten

När jag kikade fram bakom bokhögen på julafton (eller egentligen annandagen, jag står med ett ben i Sverige och ett i Finland och får därmed fira två julaftnar med presenter) kom frågan om hur mycket jag egentligen läser upp. Och det blir ju en hel del. Jag har ett stående projekt att läsa 100 böcker om året. År 2012 var första året jag faktiskt lyckades med detta. Mina 100 böcker har varit ett privat projekt hemma i kammaren – även om det faktiskt finns dokumenterat och öppet för alla då mina listor ligger på listsofbests.com. För 2013 tänkte jag öka ambitionsnivån och dokumentera läsåret på den här bloggen. Så välkomna ack ni närmast sörjande! Jag vet att ni kommer att sitta klistrade och refresha hysteriskt året ut!

Del två i projektet är att lära mig själv blogga i wordpress. Skulle jag vara lite putslustig skulle jag kalla det att göra två flugor på smällen. Nu är jag ju absolut inte putslustig, så låt oss kalla det synergieffekt istället.